FÖRLOSSNINGEN... i korthet...

Ja, visst förstod man att det skulle göra ont, att det förmodligen var en typ av smärta som man skulle ha svårt att föreställa sig innan man upplevde den. Så var det ju absolut.
På lördagen den 15 januari skulle jag klockan halv 11 på förmiddagen möta upp min bror och hans tjej för att gå till kulturhuset med deras dotter och fika lite. Redan innan jag skulle bege mig hemifrån med min stora mage så kände jag att ngt hände "därnere", gick på toaletten och den beryktade slemproppen var påväg att släppa.. Jag blev alldeles till mig och fick en lyckokänsla i
hela kroppen. Trött på att vara gravid blandat med "YES, jag ska få träffa min bebis o se vem han/hon är/liknar". Ringde Frank o deklarerade och ringde min bror för att höra hur det varit för hans tjej när hennes propp gått=), hon berättade att hennes prpp släppt under en veckas tid och det var ju en glädjedödande nyhet!
Påväg in till stan känner jag av väldigt svaga värkar som efter att jag mött upp min bror med familj tilltar ganska omgående, klockan 11:30 är värkarna lite för besvärande för att gå på stan med och med varje värk så börjar vattnet sippra.. ca 5- 7 minuter emellan värkarna är det och jag blir lite bekymrad över hur fort det verkar gå frammåt. Blir tvungen att ta en taxi hem från stan pga vattnet som kommer ganska mkt nu. Väl hemma försöker jag distrahera mig med att kolla på film, på internet, laddar hem en app(!!!=))som klockar värkarna som alla är med ca 4-5 minuters mellanrum och 1 minut långa med tilltagande styrka.. Ringer Frank på jobbet klockan

14 och talar om att det gör ONT!=).. Ringer förlossningen som säger att jag ska måterkomma om en timme... "Försök o ta en promenad" säger dom vilket känns som en omöjlighet,, värkarna gör ont och jag försöker andas igenom dom vilket än sålänge fungerar. Jag tar ett bad istället vilket hjälper sisådär men jag känner mig lite orolig för att jag inte klarar av att laga mat till mig själv och behöver äta innan allt drar igång så 15:00 ringer jag Frank o ber honom komma hem. 15:45 är han hemma och börjar...städa! hahahaha jag ber honom laga mat åt mig och han sätter på pastavatten, jag tänkte trycka i enbart spagetti för ngt annat orkar jag inte vänta på, känner att jag vill åka in, värkar med 3-4 minuter mellanrum. Ringer BB stockholm där jag ska föda men det finns inte plats för mig så dom ber att få återkomma. 10 minuter senare ringer dom tillbaka och berättar att man väntar på mig på SÖS.. 16:45 kommer taxin och den resan känns som 1 timme lång.. jag vill inte stånka o ha mig i baksätet och känner hur det forsar vatten ur

mig , Frank hade lagt en handuk under rumpan på mig så det gick ju bra=) På förlossningen får jag rum på en gång o klär på mig vackra sjukhuskläder.. Lägger mig i den otroligt osköna sängen för första undersökning + kolla bebis hjärta.. ajajajajaj jag har ONT.. öppen 1,5 cm...vänta nu,,VA!? åå nejnej nej jämrar jag.. Aja ook klockan är 17:30 och jag uppfattar värkarna täta och sjuukt onda men till ingen nytta, jag behöver ngt mot smärtan.. I min förlossningsplan ville jag , bada, ha massage o lustgasa:). Jag pratar om lustgas, dom säger, för tidigt o ger mig alvedon eller ngt samt akupunktur som bara känns sjuuukt obehagligt o äckligt. Massagen går inte alls, jag står knappt ut med att någon petar på mig för det stör min koncentration innåt, fokus på värkar, avslappning och andning. Bada får jag inte för vattnethar gått. Klockan 21 går det söta gänget barnmorskor o undersköterskor hem och byts ut mot en barsk en med en tackolov gullig

partner. Jad tjatar om lustgas men ingen lyssnar(känner jag...) Ny undersökning visar öppen knappt TVÅ.. Neeej mi kropp vill inte sammarbeta och jag börjar tappa mod och styrka, det är så intensivt och gör för ont. Frank klappar o stöttar o e där men jag känner att jag börjar tappa kontrollen och skakar mellan värkarna i mina försök att slappna av. Ligger o stirrar maniskt på bebisens hjärtfrekvens samt hur mina värkar stegrar o dalar. Jag vill ha ngt mot smärtan står inte ut med den och att tiden går utan att ngt händer. Barnmorskan föreslår epidural, jag kan inte bestämma mig så hon gör det åt mig. Klockan 1:00 sätts den in (jag lägger märke till att tiden hoppar över timmar när jag ligger där, förmodligen för inteniteten som gör att jag halvt

dåsar bort:) Efter epiduralen blir jag en annan människa, pratar , dricker blåbärssoppa, studsar på pilatesboll, pratar med syster om hennes hund o familj. Smärtan i rygg o bäckenet är borta o kvar finns ett intensivt tryck nedåt som skvallrar om att värkarna fortlöper. Dom lämnar oss ensamma nu. Jag får värkstimulerande dropp som trappas upp hela tiden och vid nästa koll är jag öppen...Åtta! jaaaaaa!!! Vilkem lättnad. Den barska blir lite mildare, säger åt mig att ligga på sidan ett tag o herrejöstanes då händer det grejer värkarna blir mer intensiva, det var timmar sedan man slutade tro att NU kan det inte bli värre! Dom går ut 1 timme o kommer tillbaka för

att öka på värkarna, öppen 10 cm men med ngn kant i vägen. Jag får hänga över sängkanten, dom lämnar rummet o strax efter 4:30 drar krystvärkarna igång.. o jesus, jag vet att jag inte får trycka på före klartecken, tror jag läst det i alltförmånga böcker, då kan man spricka, jag slänger med huvudet o andas som en tok, ber Frank ta in barnmorskan, vi plingar på klockan men dom kommer inte... Kroppen har intagits av en galen kraft och jag vill ge efter men behöver ha någon som talar om hur jag ska göra. Frank blir nervös här och går ut o letar efter vårt "team", efter ca 10 minuter kommer dom o ber mig inta ryggläge, jag tjatar om lustgas och får äntligen prova! Undersökningen visar helt öppen med den förbaskade kanten kvar, dom talar om att min bebis har mkt hår, jag frågar, pojke eller flicka? Dom svarar ngt.. Jag tror dom gör sig löjliga o jag säger , nej det är klart, snoppen sitter ju inte på huvudet, det var mkt kul tyckte alla och jag fortsatte

säga knasiga saker aningens påverkad av lustgasen. Ca klockan 05:00 får jag klartecken, " du kan börja trycka lite nu", jag minns att jag kände glädje mitt i all smärta, vid nästa värk tryckte jag på för kung o fosterland och det gick tydligen riktigt bra sa dom.. huvudet kom ner. Jag upplevde krystvärkarna befriande, en enorm kraft i min kropp som man fick arbeta tillsammans med och trots att det var sjukt smärtsamt gick det ju framåt så det var inga problem att fortsätta kämpa! Sista värken , nu ska bebisen uuuut! Jag kände ju att det var nära och minns känslan när hon kom ut. Dom höll upp bebisen med ryggen mot mig, hon skrek inte först, " vad blev det?" "mår den bra?".. så hörde jjag hennes ynkliga lilla skrik som snabbt eskalerade=) Jag vände mig mot Frank o minns att jag var förbryllad över att ingen talade om vad det var, flicka eller pojke.. Jag kunde inte se ngt.. Frank grät, han sa inget.. Då la dom henne på min mage..

tung o kladdig.. Jag kikade o fick se att det var en liten tjej och blev alldeles till mig! What.. "En flicka Frank, det är en liten tjeeej..ååå min lilla tjeeej.. Du var ju en poojke va, en liten kille trodde vi ju..ååå min lilla tjej"
Det var det absolut vackraste ögonblicket i mitt liv och ja, man uppfattar det som att all smärta försvinner just där och då när du får ditt barn på ditt bröst.

Så kom hon.. upp på min mage o direkt till maten och jag minns att jag tänkte att hon kändes så tung när hon låg där.. Har verkligen hela den här bäbisen legat i min mage.. ofattbart
och fantastiskt häftigt.