Nyss hemkommen med min köttbulle från Walters softa kalas i bandängen. Vi shoppade lite presenter till fina waltero och hoppade på en kokhet ersättningsbuss som skulle ta oss söderut, närmare bestämt till bandhagen. På bussen hade alla ryggproblem för inte en jäääkel ville hjälpa mig på bussen. Jag kan klara't själv om vi pratar blåbuss men här är vagnplatsen en trappa upp... jaja. Väl på började Bianca skrika, stackarn kokade väl sönder så jag tog upp henne ur vagnen och gav henne vatten, i varje sväng flög min vagn mot trapporna för bromsarna lyckades inte hålla kvar vagnen på plats, trots att bussen var fullproppad med folk som hade både armar och ben var det INGEN som kunde hjälpa till att fånga upp min farande vagn så med Barn under ena armen kastade jag flaskan åt helsike och flög efter vagnen.. Hur kommer det sig att inte EN endaste människa kan hjälpa till någonsin..? När jag var höggravid i 9-e månaden så stog jag och hängde i stängerna på tunnelbanan, jag hade foglossning och jobbade och magen var enormus.. EN kvinna var det som någonsin erbjöd sin plats.. Är det en kulturell grej? I spanien tex har dom skyltar på bussarna som säger gravida och äldre har företräde att sitta på bussar..
Ett års kalas var det ja, Bianca hoppade över eftermiddagsvilan i vanlig (ny) ordning så framåt sju var hon så sjukt övertrött att inget hjälpte, varken vagn, napp, tutte.. nada.. Så vi begav oss hem, nu har jag nattat min lilla fis. Gräsänka är jag.. Ensam... Ingen man hemma.. Han är ju i varma landet på stora festivalen. Kul för honom. Saknar'n..
Natti gott folk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar