Jag sitter här med Bianca på ena armen där hon somnade en stund.. Jag tycker det är fint hur man för varje dag känner sig mer och mer trygg i sin roll, hur man lär sig förstå sitt barn och vad dom behöver i alla situationer (nåja.. nästan). Idag tex när vi tog tunnelbanan till stan kändes det faktiskt för första gången lugnt, ingen stress över gallskrik:) Hon vaknade att par gånger o bara kikade ut på världen, är övertygad om att mitt lugn smittar av sig på henne, det känns bara så himla trivsamt att vara mamma till den här lilla tjejen. Vi var då inne på mitt jobb en snabb sväng, hon sov , helt ovetandes om alla damer som pillade och öste komplimangeröver henne.. Dom flesta hade inte sett mig sedan jag bar på henne i 9e månaden, då var jag rätt stor. Dom tyckte det kändes ovant att se mig utan den, jag var tvungen att leta upp sista magbilden här, dagen innan hon kom.. Jag saknar magen.... att vara gravid, spänningen, väntan och undran över lilla pyret i magen. Därinne låg min lilla bebis, ååååå. Jag och Frank längtar redan efter nästa :) hela den resan var bara för fantastisk och den blir baaara bättre! Nu vaknar hon, min tussilago, o ler så fint hon ska få min uppmärksamhet nu, hon har börjat jollra så himlans gulligt att man dör, så gälla försiktiga små ljud.. Nu ska vi ta en vakenbild här bara.