Kärlek.

Då äntligen känner jag mig nöjd och belåten med dagens bestyr. Två maskiner tvätt upphängda i lägenhetens alla vrår, mat lagad, disk diskad, blogg dokumenterad, naglar målade och jag själv tvättat och smord. På de här dryga 2 timmarna har någon varit mig saknad, en liten människa som är framför näsan på mig hela dagarna. Liten men ändå stor, hennes stora ögon följer mig med blicken vad jag än gör. Idag när jag hängde tvätt så satt Bianca i sin babysitter och tittade på mig när jag ilade fram och tillbaka ned blöta kläder, när jag var färdig så satte jag mig på huk framför henne " pfuuu Bianca nu är mamma trött" sa jag och hon sprack i vanlig ordning upp i världens finaste tandlösa leende som når hennes ögon, ett leende som gör mina dagar, fyller på med krafter och gör att många andra små bekymmer bleknar. 2 timmar sedan hon så trött däckade i sin säng, 2 timmar som jag kunnat pusta ut och lägga fötterna på bordet, sträcka ut ryggen och se lite Tv. Som varit bara mina. Två timmar som räcker gott för att sakna min lilla plutt. Så när jag kom in nu i sovrummet böjde jag mig ner i hennes säng och tog en ordentlig titt att sova gott på. Dom knutna små händerna når knappt över det oproportioneligt stora huvudet men ligger uppsträckta vid sidan av det, runda kinderna och den söta lilla munnen, dom mjuka ögonfransarna och nya ögonbrynen, böjer mig lite mer och känner doften av bebis och hör hennes snusande. Jag får behärska mig för att inte ta en tugga av dom små äppelkinderna. Det kliar i mina fingrar, vill bara plocka upp mitt barn och gosa sönder henne, men tar och smyger tillbaka till min säng med den varmaste skönaste känslan i bröstet. Vilken helt galet härlig kärlek man känner för sitt barn. Så glad och tacksam att jag fick uppleva den.